Under min senaste resa för att finna svaret på hur vi skall överleva det krig som vi snart kommer att utkämpa träffade jag en major vid den Sydafrikanska militären. Han berättade för mig om en, vad som kallades för mindre "search and destroy" uppdrag. Nedan följer hans berättelse.
Allt började när jag på en het sommardag gick ned till vårt regementes bar. Jag skulle senare på dagen gå på mitt vaktschema och skulle bara ta mig en läsk eller ett glas med juice. Värmen hade gjort att det varit en lugn vecka och det fanns inte så mycket att göra. Vi hade känt av värmen och stanken från vår latrin var hemsk. Det fanns få ställen i lägret där vi inte kunde känna stanken av mänsklig avföring. Utanför vårt läger hade många sökt skydd från den torka som ägde rum under denna sommar. Vi började få problem med sjukdommar både bland flyktingarna och bland oss militärer. Det vanligaste var som vanligt malaria och magsjuka. Magsjukan var det som vi var mest rädda för. Magsjuka spred sig snabbt i lägren och kanske främst bland flyktingarna då det inte fanns plats för ordentliga latriner. Samtidigt hade vi hört talas om en sjukdom som bara gick under namnet "afrikansk rabies". Vi visste inte mycket om denna sjukdom och fick inte heller någon information om den. Det enda som vi visste var att den som drabbades blev tokig. Det verkade som om denna sjukdom slog till när som helst och hela tiden såg vi special trupper som åkte ut i lägret i sina svarta bilar.
När jag väl beställt in min läsk så satte jag mig och tittade ut genom fönstret jag såg en av dessa svarta bilar snabbt köra upp till vår överstes tält. Två män rusade in och bara sekunder senare så gick larmet. Vi ställde upp oss alla. Eftersom jag som major hade uppgiften som gruppledare kallades jag till översten och fick våra order. Vi skulle genast bege oss till ett annat flyktingläger bara några mil bort från oss. Nästan alla soldater i lägret skulle åka. Endast ett fåtal skulle stanna för att hålla vakt från flyktingar som ville plundra våra förråd. Översten talade om att det handlade om ett stort utbrott av "afrikansk rabies". Vi skulle se till att inga civila skadades samtidigt som special trupper skulle samla in de insjuknade. Det lät som ett lätt jobb. Ingen kunde förbereda oss på vad vi skulle få se.
Vi ställde upp oss i utkanten av flyktinglägret. Men något kändes helt fel. Det var tyst och inget rörde sig i lägret. Plötsligt hördes ett högt tjutande ljud och efter det något som endast kan beskrivas som ett stön. Special trupperna var märkbart nervös och beordrade oss att ställa upp oss i formation. Det lät väldigt löjligt att vi alla skall ställa upp och på rad, en person främst och en reserv bakom. Eftersom jag skulle föra befäl hade jag inte något gevär. Många av våra vapen var i dåligt skick och vi hade inte alls mycket amunition. Vi hade väldigt sällan behövt använda oss av våra skjutvapen. Då plötsligt dök de första upp! Det såg ut som människor men de rördes sig väldigt sakta och såg ut att vara skadade. I min kikare såg jag hur vissa individer hade blodiga kläder och vissa saknade till och med en hel arm. Jag minns särskilt en som jag tittade på. En pojke han kunde inte vara en dag över 15 år gammal. Han hade ett stårt sår i armen, men det såg inte ut att störa honom det minsta. Sean såg jag ögonen. Döda ögon, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Genom kikaren kändes det som att han stirrade in i min själ. På ren instinkt grep jag efter min pistol. Han var fortfarande ganska långt bort men jag kände hur paniken spred sig i min kropp. Jag såg samma tecken på mina mannar. Jag kände de flesta så väl att jag kunde se när de höll på att tappa fattningen.
Över radion hörde jag ordern om att ge eld. Jag sade till mina mannar att skjuta varningsskott. Nästan samtidigt som de första skotten föll kände jag en hand på min axel. En man ur special trupperna skrek rakt i ansiktet på mig att jag skall följa order. Jag gav order igen om att skjuta. Dessa människor var nu så nära att jag kunde se deras ansikten. Den pojke som jag först sett var väldigt nära. Jag såg hur en kula träffade honom i bröstet och bokstavligen sprängde bort hans bröstkorg. Det var väldigt lite blod emot vad jag trodde. Jag var helt säker på att han var död. Han ramlade baklänges och jag hörde ett sista tjut. Kanske var det min fantasi som spelade mig ett spratt eller kanske skrek han. Nya skott föll runt omkring mig och första gången kunde jag slita min blick från den döda pojken. Hundratals människor var på väg emot oss. Mina soldater skjöt oavbrutet. Det var då jag såg det. Den döda pojken reste sig upp, stelt men likväl reste han sig upp. Han tog några steg emot mig. Kanske var han 10 meter bort, kanske 15. Jag höjde min pistol och skjöt mot honom. Jag tror att jag sköt tre fyra skott. Pojken föll ned igen och reste sig inte upp. Jag kände hur jag kräktes och böjde mig framåt. Ur min mun forsade en brun vätska. Jag har senare insett att detta måsta ha varit resterna av min läsk. Jag hade inte ätit på nästan hela dagen. Smaken av galla gjorde att jag endast mådde mer illa. Många av mina soldater kräktes även de. Reserverna i bakre ledet bytte plats med de i främsta ledet och fortsatte skjuta. Mannen ur specialtrupperna kom fram och skrek "skjut dem i huvudet". Mina mannar lyssnade på ordern och skjöt. Vi var kanske 100 soldater där den dagen. Jag vet inte hur många skott vi skjöt. Men många. Ingen slutade skjuta förän magasinet klickade och alla skott var slut. När röken och paniken lagt sig såg jag kropparna. Det var många kanske 1000 kanske 2000, jag orkade inte räkna. Vi beordrades upp på lastbilar och bussades tillbaka till lägret. Lastbilen hade knappt börjat rulla när jag såg helikoptern. En svart helikopter inget konstigt med den. Det såg ut som en vanligt standard militärhelikopter med ett kraftigt maskingevär på båda sidor av den. Männen ombord var alla klädda i svarta uniformer. Med ett undantag det ljusgula band de bar över armen. Väl tillbaka vid vårt läger fick samtliga utdelade en ranson med alkohol. Ren vodka, en gammal militär hemlighet som praktiserades redan i Ryssland under världskrigen. Vodka ger både tröst och mod. Jag söp mig full den kvällen. Och jag drack väldigt sällan alkohol, på sin höjd en öl eller två på lägerbaren. Men den kvällen kunde jag inte sluta. Många av mina kamrater gjorde samma sak. Vodka rann ned i våra strupar. Våra fältflaskor fylldes om och om igen. Jag minns att jag tänkte "Alkohol finns det gott om även i denna svåra torka". Dagen efter upptäcktes att många soldater under natten hade lämnat sin post och till och med lämnat vapnen i deras skåp. I vissa fall fanns ett brev i andra fall var det helt tomt. De flesta breven lämnades bara som ett avsked till de kamrater som stannade kvar. Andra talade om att de inte klarade mer. De flesta sågs aldrig till igen. Vi hade specialtrupper i lägret under några veckor men hörde inte talas om några fler utbrott av "afrikansk rabies".
Men vi var alltid på vår vakt och sedan den dagen var våra vapen i toppskick. Jag kommer aldrig att glömma den syn av döda kroppar. I de rapporter som jag senare fick skriva under talades det om att vi varit med på ett "search and destroy" uppdrag för att bekämpa rebeller.
Det fanns inte några rebeller. Under hela striden såg jag inte ett enda vapen och ingen av mina män blev skadade.
Majoren tar en lång paus och tömmer sitt glas. Han stirrar mig rakt i ögonen och sänker rösten. "Berätta om detta för världen, det kommer hända igen och igen. Vi måste veta sanningen."
Jag lämnar honom med ett löfte om att sprida detta till resten av världen. Jag frågar honom även om det är zombier som han tror sig ha sett.
"Zombies? Afrikansk rabies är zombiesjukan, jag är säker på det. Men du kommer inte finna det i några rapporter."
Jag lämnar honom. Kanske vet han mer än han berättar.
Pingat på
intressant
